Tid att ge civilsamhället rätt förutsättningar att agera

20 mars, 2014

0


Rosengård. Foto: http://www.hallbarstad.se

- Om det nu är så att det civila samhället är en avgörande kraft för att bidra till samhällsförändring, borde då inte stat och kommun aktivt verka för att stödja civilsamhällets möjligheter att agera? Läs Fredrik Björks, Malmö Högskola, inlägg i debatten.

Rosengård – samhällsentreprenörer, civilsamhälle och förändringsprocesser

För några veckor sedan besökte Tove Lifvendal. chefredaktör för SvD och tidigare aktiv moderatpolitiker, Malmö högskola för att på det Urbanhistoriska seminariet tala om hennes erfarenheter från Malmöstadsdelen Rosengård. Utgångspunkten för seminariets titel var att Lifvendal för 10 år sedan bodde en tid i Rosengård, vilket resulterade i en bok (Vem kastar första stenen?), och nu gjort ett förnyat besök som lett fram till ytterligare en bok (I rörelse. Möten i Rosengård 10 år senare). Seminariet bevistades också av en journalist som gjorde ett reportage som sändes i OBS den 18 mars.

Seminariet arrangerades av Institutet för Studier i Malmös historia och övriga inbjudna talare var MKBs CSR-chef Anna Heide och professor Per-Markku Ristilammi (uppvuxen i Rosengård, och som för en del år sedan skrev boken “Rosengård och den svarta poesin”). Journalisten konstaterar att de flesta deltagare verkar rätt överens om det mesta, men att det mot slutet öppnar sig en “spricka” med utgångspunkt i några frågor som jag ställer till Lifvendal med utgångspunkt i hennes betoning av civilsamhällets roll för att bidra till samhällsförändring.

Min fråga handlar om politikens gränser: Om det nu är så att det civila samhället är en viktig och avgörande kraft för att bidra till samhällsförändring och exempelvis bidra till ökande integration, borde då inte stat och kommun aktivt verka för att stödja civilsamhällets möjligheter att agera? Lifvendal svarar med att hävda att närheten mellan det offentliga och civilsamhället riskerar att skapa ett läge där initiativkraft missgynnas, och konformitet premieras.

“Social innovation” och besläktade begrepp lyfts idag i många sammanhang som förhållningssätt eller metodiker som kan bidra till att bland annat minska orättvisor i samhället och/eller öka den ekonomiska tillväxten. Och mycket annat. Detta sker både lokalt, nationellt och övernationellt – inte minst inom EU. Inte minst talas det ofta i dessa sammanhang om att arbeta tvärsektoriellt och att skapa olika typer av koalitioner och okonventionella samarbeten. Internationellt lyfts ofta civilsamhället som en central aktör i dessa sammanhang – och omnämns också i den nationella innovationsstrategin som kom härom året.

Men vilken roll är det tänkt att civilsamhället egentligen skall ha? En viktig distinktion är huruvida synsättet är kompensatoriskt (att träda in istället för offentliga satsningar) eller komplementärt (att komplettera generella offentliga åtaganden). I Sverige har de flesta aktörer starkt betonat att det är det komplementära synsättet som råder, att det inte handlar om att ersätta det offentliga åtagandet med exempelvis volontärer. I praktiken är det dock inte lika enkelt, eftersom det ofta är en tolkningsfråga vad som ryms inom det offentliga åtagandet. Ser vi till exempelvis projekt kring ungdomsarbetslöshet, kan det vara så att finansieringen kommer via ESF-rådet och att de riktlinjer som ramar in en satsning naturligtvis lyfter de offentliga åtagandena – fokus på att “få ungdomar i arbete” – medan den idéburna organisationen som kanske är “projektägare” har djupare, kvalitativa mål med projektet, såsom att förbättra ungdomars självkänsla och att få dem att känna sig uppskattade och värdefulla – mål, som om man menar att rådande skola och arbetsmarknadspolitik misslyckats, kan ses som komplementära.

Man skulle då kunna ge Lifvendal rätt. Att ge sig in i tvärsektoriella samarbeten där det ändå – trots att kanske en idéburen organisation formellt är “projektägare” – är offentliga målsättningar som är styrande kan tveklöst leda till att anpassning till denna typ av tänke- och förhållningssätt får övervikt. “Institutionell isomorfism” kallas detta med  vetenskaplig terminologi. Frågan är om det är distans som är rätt strategi – eller om det finns andra möjligheter?

Nyligen har Region Skånes regionala utvecklingsstrategi varit ute på remissrunda. Nätverket Idéburen Sektor Skåne menar att det handlar om ett “gammaldags tänkande” – där exempelvis civilsamhällets potential för att bidra till samhällsutveckling inte tas till vara. Malmökommissionen är ett annat exempel på övergripande policydokument där civilsamhälle omnämns, men där det råder stor osäkerhet kring vilken roll de kommer att tillåtas spela.

Min bild är dock att Lifvendal har fel – jag tror att det skulle vara gynnsamt för civilsamhället och för möjligheterna att skapa samhällsförändring om man skulle satsa på civilsamhället. Men det är viktigt att detta i så fall sker inte ur en kompensatoriskt perspektiv, med fokus på hur civilsamhället kan ta över det offentligas ansvar, utan genom att skapa förutsättningar för experimenterande och nyskapande initiativ; att skapa bättre förutsättningar för civilsamhällets organisationer och medborgarna att agera självständigt. Ett  exempel på att skapa sådana förutsättningar är överenskommelsen mellan Region Skåne och den idéburna sektorn, vilken har skapat en utgångspunkt på det regionala planet. Men nu är det dags att ta nästa steg. Om man verkligen anser att civilsamhället är en viktig faktor för att bidra till samhällsförändring är det nu dags att skapa rätt förutsättningar – och då bör man börja med att lyssna på civilsamhället, där finns många goda förslag!

Fredrik Björk
Urbana Studier, Malmö Högskola

http://blogg.mah.se/urbinnovate/