Farideh har kvinnors rättigheter i fokus

13 januari, 2011

0


I lokalen i Föreningarnas hus där Rådgivningscenter för kvinnor finns har Farideh Arman flera pärmar med tidningsurklipp om händelser i Iran. Foto: Gabriel Flores Jair

Om man bara gråter så händer det ingenting. Ett liv innebär att du inte kan blunda för orättvisor och förtryck, menar Farideh Arman som arbetar för kvinnors rättigheter i hemlandet Iran och i andra länder.

För visst blir hon trött ibland och gråter och känner att hon inte orkar mer. Som när hon hörde Shahla Jaheds röst i ett youtube-klipp där hon säger att hon ska bli avrättad dagen därpå:

– Då kändes det som om jag skulle explodera, att jag inte orkar mer. Ibland så gråter jag bara och känner mig svag, sen tänker jag på vad jag kan göra. Jag kontaktar media, skickar mejl och information till alla som kan vara aktiva i den här frågan för att omvärlden ska sätta press på Iran för att sluta med det här och bojkotta regimen.

Shahla Jahed hängdes den 1 december i år i Teheran, dömd för mord. Amnesty International kallade det hela ”ett kallblodigt mord av staten” och ifrågasatte rättegången, bevisföringen och Shahla Jaheds erkännande, ett erkännande som hon senare tagit tillbaka. Amnesty menar att erkännandet kan ha varit framtvingat under de månader hon tillbringade i isoleringscell.

– Världen är omänsklig, om man verkligen såg verkligheten så skulle man vara väldigt engagerad i många saker, situationen för barn, kvinnor, flyktingar och arbetare. Och särskilt i det land som jag kommer från med en fanatisk, diktatorisk regim där medborgarna inte har några rättigheter.

Könsapartheid i Iran
Faride Arman kallar förhållandena i Iran i dag för könsapartheid. Religionen har fått ta alltför stor plats – religion är en privatsak som inte ska blandas ihop med vardagslivet och begränsa tillvaron för kvinnor och barn såsom det gör nu, menar hon och jämför med hur kristna i Europa brände kvinnor på bål misstänkta för häxeri under medeltiden.

När revolutionen mot khaens regim kom i Iran 1979 var Farideh Arman, då 23 år, väldigt glad. Men de som störtade regimen hade inte organisationen eller de verktyg som krävdes för att bygga upp något nytt. Och trots att mullorna inte varit populära bland folket i Iran utan snarare setts som giriga typer med ”stora fickor” så framstod de plötsligt som ett alternativ. Efter bara två år,1981, började den nya regimen förfölja och arrestera oliktänkande såsom kommunistanhängare och politiskt aktiva. Farideh Armans man arresterades och hamnade i fängelse, själv fick hon gå under jorden och i ett och ett halvt år levde hon i ett läger i de kurdiska bergen där hon fortsatte kämpa mot regimen. Där fick hon dödsbudet om sin man. Och sedan ett brev som han skrivit till sin mamma och till Farideh där han önskade att hon skulle leva ett lyckligt liv i fred. Efter detta lämnade Farideh Arman Iran och 1984 kom hon till Sverige.

Men redan efter fem år i Sverige hände det igen. 1989 åkte hon och hennes nye man till Cypern där de skulle träffa hennes mans mamma. Men iranska agenter i samarbete med iranska ambassaden på Cypern sköt hennes man till döds, brodern blev också allvarligt skadad, berättar hon.

– De ropade min mans namn, Gholam, och när han vände sig om sköt de honom i pannan, och sen fler skott i kroppen. Min man var väldigt känd i Iran, under shah-tiden var han fängslad för att han var studentaktivist och 1989 började iranska regimen attackera aktivister i andra länder. I Berlin mördades också fem-sex personer ur den iranska oppositionen när de hade möte på en restaurang.

Farideh avskräcks inte
Att Farideh Arman förlorat två makar i kampen för ett fritt Iran avskräcker henne inte. På kvällen den dag vi träffas ska hon och några andra demonstrera för fängslade iranier som hotas av dödsstraff och tortyr, bland andra Sakineh Ashtiani, vars situation hon följer noggrant.

Farideh Arman säger att hon lägger ner all sin tid på kampen för kvinnors rättigheter och det politiska arbetet. Tidigare brukade hon träna gympa och gå ut och dansa, men det hinner hon inte längre. Nu är det demonstrationer och namninsamlingar för dem som är fängslade i Iran, och kontakter med andra politiskt aktiva inne i Iran som tar tid och engagemang.

– Ibland när någon anhörig ringer till mig, så blir jag väldigt ledsen. De vill att världen hör deras anhörigas röst för att på det sättet kunna rädda den personens liv. För Sakineh lever, och det är för att det är en stor press på regimen att sluta med steningar, och inte bara med Iran utan alla länder som håller på med avrättning och med stening.

Hon jobbar också med mottagningen för kvinnor i Föreningarnas hus i Malmö. Hit kommer kvinnor som utsatts för våld och hot inom familjen och i nära relationer och behöver hjälp för att ta sig ur det. De kommer till Föreningarnas hus några gånger i veckan och då äter de tillsammans, ibland gör de gympa. På helgerna träffas de också och går ut någonstans. I lokalen finns förutom kontoret en lekhörna för barn till de kvinnor som besöker dem.

Hur ser du på situationen i Iran nu?
– Om man tittar på den rörelse som startade förra året vid valet så är det början till en revolution. Folk utnyttjade valsituationen, det betyder inte att de var med Mousavi – för både han och Ahmadinejad är med regimen. Men folk visste att om de stödde Mousavi så skulle de båda vargarna bita varandra. Just nu är regimen vid den svagaste punkten på 31 år. Det är en stor konflikt hela tiden mellan de två delarna av regimen Mousavi och Ahmadinejad.

Vad gör du om regimen i Iran störtas?
– Då reser jag tillbaka först och främst. Och då vill jag vara aktiv i att bygga det här nya fina samhället där män och kvinnor har samma rättigheter och där barn inte behöver arbeta utan har ett glatt liv. Det är min dröm.

Erika Oldberg
erika.oldberg@malmofria.nu

Fakta: Farideh Arman
Ålder: 53 år.
Familj: Nu bor jag själv, har tre barn som har flyttat ut, de var föräldralösa så jag blev vårdnadshavare åt dem.
Engagerad i: Kommittén för försvaret för kvinnors rättigheter som driver rådgivningscentrum i Malmö för kvinnor som utsatts för våld och hot inom familjen. Via kommittén deltar hon i kampanjen One law for all som drivs av den internationella organisationen Equal rights now. Arbetar också med International committee against execution and stoning. Medlem i Workers communist party of Iran.
Sysselsättning: Arbetssökande. Arbetade tidigare som montör i en fabrik, och ett år som anställd i rådgivningscentrum för kvinnor.
Intressen: Jag älskade att gå på gym och sporta. Och jag älskar att dansa, jag dansar bra! Numera hinner jag inte tyvärr, engagemanget för kvinnor och för Iran tar all min tid.

Detta reportage ingår i serien om eldsjälar och samhällsentreprenörer som Centrum för Publikt Entreprenörskap gör tillsammans med Malmö Fria Tidning. Övriga reportage i serien är:

Caroline måste hjälpa till

Sporten blev nyckeln till framtiden för Peter

Espen Danielsen – en kulturkraft för Roskilde

Hon lobbar för nattöppen barnomsorg